About me

Denna veckan är min skitvecka. Alltså är Lilleman hos sin pappa igen och en bit av mitt hjärta fattas.

Folk brukar fråga mig hur jag klarar att vara utan honom hela veckan och vad svarar man på det?

Jag måste ju, han har lika stor rätt att träffa sin pappa som mig och än så länge fungerar det ju för oss allihopa!

Om jag saknar honom? Självklart!! Men jag stänger av dem känslorna när han inte är här för annars hade jag gått sönder helt.  

Ingen som ropar mamma på morgonen när han vaknar, ingen som kommer in med ett jättesmile på läpparna och kryper ner tätt intill under täcket när vi har haft sovmorgon, ingen som kommer springandes och slänger sig i famnen när man kommer hem trött från jobbet och ger en en kram, inget bus och stim, ingen som kiknar av skratt när man blåser honom på magen, ingen som ska hjälpa till med precis allt det vi gör hör hemma och ingen att pussa god natt det sista man gör innan man själv lägger sig på kvällen så klart att det är jobbigt!

 

Men jag har världens bästa sambo vid min sida. Han förstår varför jag tappar humöret extra fort ibland, varför jag börjar gråta utan någon egentlig anledning. Han stöttar mig, pushar, tröstar, håller om, pussar och kramar och medans jag bryter ihop för att jag vissa dagar känner mig som världens sämsta mamma kontrar han med varför Han tycker att jag är världens bästa.

Han låter mig avreagera mig på honom när det blir för mycket, för han vet varför. Han känner mig bättre än vad jag själv gör ibland.

 

Herrom dagen när jag var arg på honom sa han plötsligt: "Sluta vara så stark jämt, jag känner dig!"

Och vet ni vad jag gjorde? Jag släppte allt och slutade vara stark för en stund.

För vet ni, även den starka får vara svag ibland!