About me

Lilleman verkar vara inne i en riktig 3-årstrots nu. Och idag har den Verkligen satt mina nerver på prov.

Vad jag än har sagt har det varit nej nej och åter nej, har något gått emot honom så har han gapat, skrikigt och gnölat, smällt i dörrar, suttit under köksbordet och tjurat, skrikit sig igenom hela Maxi, skrikigt sig igenom när jag fick bära honom över hela torget under armen för att han vägrade gå själv och jag hade kassar att bära mm mm..

Så mer eller mindre har det varit skrik och gråt sedan frukost fram tills han somnade helt utslagen i vår säng.

Men det värsta är alla jä*la dömande blickar från folk på stan som inte fattat att jag redan har lockat och plockat med min son utan resultat och att bära honom med mig är sista utvägen..

Att när han är på sånt humör är det bara att låta honom hållas för Ingenting hjälper då förren han lugnat ner sig..

 

Nu ikväll har jag haft världssämt samvete och gråtit över hur jag har hanterat dagen.. Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Vad gjorde jag för fel där? Varför hjälper Ingenting jag gör? VarförVarförVarför?

 

Men ikväll  läste vi favoritboken och att han gav mig en godnattpuss och la sig sedan tätt intill med ena armen runt min hals och somnade tryggt, det är då jag känner att jag iaf måste ha gjort någonting rätt och tänker att imorgon är en ny dag, med nya möjligheter.